Min tid som slacker är över för den här gången. Jobbet hägrar. Jag måste medge att det känns vemodigt. Visserligen har mitt leverne varit ganska spartanskt på grund av begränsad ekonomi. Var det värt det? Absolut. Fritid är ovärderligt. Om man utnyttjar den förstås, något som jag inte har gjort till fullo. För tillfället ser jag det som att jag köper tid, tid till att fundera över livet. Jag köper också en livsstil. De timmar jag lägger ner på att arbeta mynnar ut i att jag kan sitta här i soffan i min lägenhet och skriva. Det jag skriver må vara obetydligt nonsens. Jag har gjort aktiva val som gjort att jag befinner mig här just nu, vilket i sig är ett privilegium. Det är inte så att jag vantrivs med jobbet, tvärtom. Att laga mat är kul, oftast. Bra arbetskamrater gör mycket till. Jag vet bara inte om matlagning är det jag vill ägna mig åt i det långa loppet.
Det finns en ständig självkritik och ett ifrågasättande av beslut. Jag kan fortfarande inte förstå att jag snart är 23 år gammal. Javisst, jag är bara barnet. Insikten om livets faktiska meningslöshet berör mig inte nämnvärt. Snarare oförmågan att leva utan hämningar. Kanske lär jag mig en dag, kanske inte. Livets meningslöshet består oavsett hur man lever, men det faktumet betyder inte att livet måste vara outhärdligt eller tråkigt. Jag tänker inte skriva att livet blir vad man gör det till, för så enkelt är det aldrig.
Ibland undrar jag om någon lyckas syna mig. Eller om min svarta mössa, min mörkgråa ytterrock, mina svarta skinnhandskar och mina mörkbruna läderkängor från Björn Borg är tillräckligt för att lura folk. Egentligen vet jag att det inte krävs så mycket, vi är ändå så upptagna av oss själva. Men förstår verkligen ingen att jag är lite knäpp? En kuf i fårakläder? Man kan tro att jag för allt för passa in i något som jag i själva verket inte vill vara delaktig i. Kanske är det så, till viss del. Men för det mesta handlar det om att trivas. Det är inte alltid jag gör det, även fast jag vill. Just nu trivs jag, med att skriva, sittandes i soffan framför det öppna spisen. Ute i världen är det inte alltid jag trivs. Fast jag tror att jag törs säga att rädslan för att prata är borta. Det handlar mer om att känna sig bekväm. Jag är nyfiken, och blir lätt uttråkad när det gäller jobb. Känslan av att lära sig och utvecklas är central för motivation och arbetsglädje. Repetition är i sig inget negativt, det är så man lär sig att utföra uppgifter konsekvent. Å andra sidan är jag fortfarande urusuel på att handla, trots att jag gör det ganska mycket nu för tiden. Därav kommer en viss kufstämpel. Handla ofta i en butik, klä dig propert och säg inget förutom att hälsa. Öva på att se nollställd ut, och lätt mordisk.
Om jag vill retas med flickvännen sjunger jag på 50 Cents ”Candy shop” i sängen. Mina få vinflaskor ligger i en gammal trälåda som står på golvet. Utstuderat. Pretentiöst. Jag har en vision om att uppnå en materiell symbios, trots att det materiella i sig gör att jag känner mig äcklad. Att avskaffa, och samtidigt behålla bidrar till en balansgång som för det mesta lutar åt det senare. Min introverta läggning gör att jag trivs som fisken i vattnet med eget boende. Jag vill förstås också dela upplevelser med andra. Det är bara det att jag inte är så bra på att dela med mig av mig själv. Därför kan jag enligt min egen föreställning betraktas som lite knäpp. Lite underlig sådär, på ett någorlunda bra sätt.
Regn är en nederbörd som endast består av vatten. När vi träffas av det blir vi blöta. Men regn är så mycket mer än bara vatten, och vatten är så mycket mer än bara regn. Vattnet är en källa till liv. Regnet ser till att fylla på den källan. Vi gillar i allmänhet inte regn här i västvärlden. Det är snarare något som vi försöker undvika, genom att resa bort eller flytta. Regn är svårt att uppskatta. Jag tycker om regn när det passar. Inte när jag går en sväng på stan i udda kavaj och molnen bestämmer sig för att nu jävlar är det dags att regna lite. Fast inte kan jag vara sur på regnet för det. Det finns trots allt en viss poetisk sida av regnets förehavanden. Skillnaden mellan torrt och blött, liv och död. Människor som söker skydd under tidningar och träd. Vägar som förvandlas till pooler och städer som ödeläggs. En regnbåge i horisonten, och ett soffbord som flyter förbi. Vädret påminner ständigt om sin makt och oförutsägbarhet. Kvar står en liten pojke och hoppar i en vattenpöl.
”Titta mamma, jag plaskar!”
Natten är min vän. Jag vistas där ganska mycket när jag slutar sent från jobbet. Vi trivs tillsammans, jag och natten. Det finns en viss känsla av utsatthet att promenera under mörk himmel, något som också kan vara befogat om man befinner sig i mindre nogräknade områden. Utsattheten är dock inte särskilt åtråvärd. Nej, det är illusionen av frihet och vetskapen om människans litenhet som liksom kryper uppför axlarna och gör sig påmind. När natten infinner sig blir jag klarsynt och levande. Säkert inte mer än vanligt, men om jag mår bra av att tro det så kan det lika gärna få vara så. Att promenera genom en mörk och folktom stad är kanske inte så mycket en upplevelse som det är ett uppvaknande, det ger en ödmjukhet inför livet allt som hör till. Jag hoppas att vi kan fortsätta vara vänner även i framtiden, jag och natten. För jag trivs där.
