Jag lägger upp lite texter från min gamla blogg då och då. Okej, jag har dålig fantasi just nu men det är texter som jag av någon anledning gillar och vill ha i arkivet även här. Favoriter i repris. Ungefär som en samlingsplatta.

Ebba har just städat färdigt biblioteket på äldreboendet Örnen i Hallsberg när ett vårdbiträde ropar från korridoren. ”Ebba, Stig hann inte riktigt fram till toaletten. Kan du komma hit med en skurtrasa?”. ”Javisst!” svarar Ebba med ett leende på läpparna. Att få möjligheten att hjälpa andra människor till ett värdigare liv såg Ebba som ett privilegium, och varje dag på jobbet kändes som en enda stor glädjeoas. Innan Ebba trippade iväg lät hon en bok slinka ner i städvagnen. Det var ”Processen”, skriven av Franz Kafka. När hon hade tid över brukade hon sätta sig ner och läsa högt ur den för Stig, för att sedan diskutera symboliken i skildringen av rättssystemet. Stig var nämligen dement varför handlingen i boken sällan stannade i hans minne längre än en vecka.

Väl framme vid toaletten kände hon en välbekant doft. Blåbär. Stig hade ätit blåbärspaj dagen innan och merparten av den låg nu utspridd över golvet, om än i något lösare form. ”Nämen Stig, så tokigt det kan bli” sade Ebba och skrattade så där lättjefullt som bara Ebba kan. Hon drog några varv med skurtrasan och avslutade med papper samt en liten puff av rosdoftande spray. Eftersom Stigs gabardinbyxor inte längre var brukbara såg hon till att de kom ner i en påse för att senare kunna lämna av dessa i tvättrummet. Innan hon gick ifrån Stig så lät hon ”Processen” ligga kvar på bordet bredvid Stigs favoritfåtölj (han hade bara en).

Dagens sysslor var nästan färdiga och Ebba kände att hon var värd en rast mitt i allt ståhej. På eftermiddagarna brukade det alltid slinka ner en konjak tillsammans med kaffet och den här eftermiddagen var inget undantag. Platschefen, Britta, var också med på noterna. Hon tyckte att stämningen hade blivit stel och dyster den senaste tiden, något som säkerligen hängde ihop med att begravningsfrekvensen ofta var hög under sommarmånaderna. Ebba hade fortfarande ett par timmar kvar på jobbet men visste redan vad hon skulle göra när hon kom hem. Hon prenumerade nämligen på en tidning utgiven av Mathematical Science Research Institute (MSRI) där nya rön och teorier i matematikens värld dryftades. Förhoppningsvis så hade hennes fråga angående differentialekvationer kommit med.

Men innan hon kunde bege sig hemåt väntade Stig otåligt på hennes ljuva röst. Ebba slängde in påsen med Stigs gabardinbyxor i första bästa rum med öppen dörr. Den där konjaken hade nog slunkit ner lite väl snabbt. Hon rättade till sin kjol, som för övrigt var inhandlad på second hand precis som alla hennes andra kläder, och klev in till Stig. Den kemiskt framställda rosdoften låg kvar i rummet och Stig hade tagit på sig ett par gråa shorts. Han satt redan i fåtöljen i stilla förundran med en tanke hängande i luften. ”Säg, är det inte du som är Ebba von Sydow?”.

Blodet pulserar i takt med den dunkande värken i huvudet, ett huvud som för övrigt tycks vara utbytt mot en medicinboll. Jag gör ett tröttsamt försök att öppna ögonen men ögonlocken sitter fast. Linserna har nog varit i lite för länge. Jag sträcker sakta upp handen mot håret och känner något klibbigt. Tuggummi, förmodligen Stimorol. Det är skönt att ha ett minne från en kväll vars händelseförlopp i övrigt är belagt med ett diffust mörker.

Ögonlocken börjar äntligen att släppa. Solstrålar letar sig in mellan persiennerna som inte riktigt lyckas göra sitt jobb och fåglarna kvittrar i 5.1-ljud. Det är sommaren som står för dörren, och den är fan inte välkommen. Inte idag i alla fall.

Bredvid sängen står en rullator. Den är brun med svarta handtag, gråa hjul och en rejält tilltagen korg. Har jag idkat älskog med en dam som överlevt andra världskriget? Hmm, nej, sängen känns tom och det ligger ingen på golvet. Men vart tusan kommer rullatorn ifrån? Mitt samvete grusas av tanken på att en människa av äldre sort inte kan ta sig till bingohallen. Jag försöker verkligen att tänka, men det går inte. Dunkandet i huvudet fortsätter utan nåd och tankarna får inget fäste.

Är det nu jag ska lova mig själv att aldrig dricka mer? Hah, knappast, det slutade jag med förra året. Jag kollar på klockan, den korta visaren står på tolv och den något längre och smalare visaren har hunnit till siffran fyra. Tjugo över tolv alltså. Och jag som skulle gå upp tidigt för att ta tillvara på dagen och allt det där.

Jag ligger kvar i sängen. Bara en liten stund till, bara lite.