Härom kvällen var det en gäst som ville ha en rå morot tillsammans med sin lax. En något ovanlig förfrågan men kunden har ju nästan alltid rätt. De vanliga färdigskalade som kommer i påsar luktar i min näsa diskmedel och dem enda morötter som fanns med skal på var lila. Hon blev tydligen både förvånad och positivt överraskad. Lila morötter, kan man tänka sig, vad kommer härnäst? Blåa tomater?

Nåväl, nu spelar inte färgen på morötterna så stor roll, åtminstone inte på dem morötter som gör att man vill kämpa vidare. För två veckor sedan träffade jag en gammal fotbollstränare som, efter sin blygsamma fotbollskarriär, gav sig in på en mer seriös författarbana. Han mindes att jag var bra på att skriva i skolan. Han sa att han kunde hjälpa till om jag vill bli publicerad. Jag, publicerad? Vad ska jag publicera? En gammal avdankad blogg? Nej, men det fick mig att tänka. I förrgår talade kökschefen högt om mitt skrivande, som jag inte ens visste att han visste om. Jag är alltså avslöjad, big time. Det känns lite naket, om än självförvållat. Vad jag ville få sagt är att skrivandet är här för att stanna, det är något jag vill satsa på, precis som matlagningen. Ibland tappar man bort sig, vilket är helt okej. Så länge man hittar tillbaka, utan skallgångskedja.