Ibland undrar jag om någon lyckas syna mig. Eller om min svarta mössa, min mörkgråa ytterrock, mina svarta skinnhandskar och mina mörkbruna läderkängor från Björn Borg är tillräckligt för att lura folk. Egentligen vet jag att det inte krävs så mycket,  vi är ändå så upptagna av oss själva. Men förstår verkligen ingen att jag är lite knäpp? En kuf i fårakläder? Man kan tro att jag för allt för passa in i något som jag i själva verket inte vill vara delaktig i. Kanske är det så, till viss del. Men för det mesta handlar det om att trivas. Det är inte alltid jag gör det, även fast jag vill. Just nu trivs jag, med att skriva, sittandes i soffan framför det öppna spisen. Ute i världen är det inte alltid jag trivs. Fast jag tror att jag törs säga att rädslan för att prata är borta. Det handlar mer om att känna sig bekväm. Jag är nyfiken, och blir lätt uttråkad när det gäller jobb. Känslan av att lära sig och utvecklas är central för motivation och arbetsglädje. Repetition är i sig inget negativt, det är så man lär sig att utföra uppgifter konsekvent. Å andra sidan är jag fortfarande urusuel på att handla, trots att jag gör det ganska mycket nu för tiden. Därav kommer en viss kufstämpel. Handla ofta i en butik, klä dig propert och säg inget förutom att hälsa. Öva på att se nollställd ut, och lätt mordisk.

Om jag vill retas med flickvännen sjunger jag på 50 Cents ”Candy shop” i sängen. Mina få vinflaskor ligger i en gammal trälåda som står på golvet. Utstuderat. Pretentiöst. Jag har en vision om att uppnå en materiell symbios, trots att det materiella i sig gör att jag känner mig äcklad. Att avskaffa, och samtidigt behålla bidrar till en balansgång som för det mesta lutar åt det senare. Min introverta läggning gör att jag trivs som fisken i vattnet med eget boende. Jag vill förstås också dela upplevelser med andra. Det är bara det att jag inte är så bra på att dela med mig av mig själv. Därför kan jag enligt min egen föreställning betraktas som lite knäpp. Lite underlig sådär, på ett någorlunda bra sätt.