Kardemumma i pannkakor? Jojomensan, såg påfundet i boken ”Hela sveriges husman” från ICA. Sylten kokades på frysta gubbar och fuskades ihop med potatismjöl. Mäta? Väga? Nänä. Överdriven sockermängd balanseras med citron.
Just nu kan man säga att jag befinner mig i limbo. Om två veckor är det heltidsjobb igen, vilket jag naturligtvis är tacksam för. Men fram tills dess är det lösa timmar som gäller. Jag kan inte gärna söka något annat extrajobb på grund av den korta tiden. Februari ser därmed ut att bli en fattig månad, fast det kanske bara är nyttigt. Jag har det trots allt jävligt bra ändå.
Värmen osar. Fritöserna, vattenbaden, grillen, spisen, pastakokaren, salamandern och värmen i luckan är på. Två större arrangemang i staden bäddar för en rejäl stock där bak mellan sex och sju. Jargongen i köket är sådan. Lite skämtsamt sexistisk, men aldrig nedlåtande. Allt är väl förberett, till och med personalmaten. Den brukar annars bli bortglämd, så länge det inte rör oss i köket eller servispersonalen. Kvällens special är grillad biff. Syftet är att avlasta arbetet med en enkel publikfriare. För den brukar ju sälja, tänker man. Inte ikväll såklart, inte när man vill. Gästerna äter allt utom det man vill att dem ska äta. Vi har två PM också, sällskap som har förbeställt mat. Givetvis infaller dessa under samma tidsperiod som ruschen är beräknad till. PM är bra, då har man kontroll. Förberedelse är nyckelordet, som alltid.
Så börjar kvällen. En ensam bong med två hamburgare. Tre minuter senare ännu en bong. En till. Och en till. Plötsligt hänger det tolv bongar i luckan och hjärnan går på högvarv. Av en händelse så är det jag som hamnar där, i luckan. Arbetet i luckan går ut på att dirigera arbetsuppgifter till kock nr 2, koordinera beställningarna, lägga upp mat och sköta kontakten med servispersonalen. Samt laga mat, om tid finnes. Tidpunkten från det att man går igenom alla beställningar till själva utförandet kan lite klichéaktigt liknas vid att befinna sig i stormens öga, en mäktig känsla. Då stormen väl sätter igång är det bara att köra på, och sedan bevittna förödelsen i köket då ruschen är över.
Det är det som gör det roligt och smått beroendeframkallande, den där adrenalinkicken. Och att laga mat förstås. Jag tycker om att laga mat. Det är trots allt en stor del av våra liv, vi behöver mat för att överleva. När jag lagar mat hemma får det gärna ta tid, i kontrast till den tidspress som oftast infinner sig på jobbet. Sedan jag fick min kockutbildning och yrkeserfarenhet har jag blivit mer medveten om vad jag äter. Inte bara för min egen skull utan även med tanke på miljö och djurens levnadsvillkor. Jag har fått större respekt för råvaror överhuvudtaget, och ska man äta djur är det minsta man kan göra att visa just repekt för deras liv. Numera äter jag vegetariskt ett par gånger i veckan. Inte för att jag ogillar kött eller fisk, utan för att jag tror på en varierad kost. Vegetarisk mat har fortfarande ett ganska dåligt anseende, vilket beror mycket på okunskap och ointresse för matlagning generellt. Machomän som grillar flintastek och äter Euroshoppers potatissallad är obetydliga. De har åtminstone en klar tanke över hur deras kost ska se ut. Förändring sker heller inte på en dag. Medvetenheten och uppmärksamheten kring mat och råvarornas ursprung ökar konstant. Det handlar om att bryta vanor, att sluta ignorera, att vara nyfiken och att våga prova något nytt.
