Min tid som slacker är över för den här gången. Jobbet hägrar. Jag måste medge att det känns vemodigt. Visserligen har mitt leverne varit ganska spartanskt på grund av begränsad ekonomi. Var det värt det? Absolut. Fritid är ovärderligt. Om man utnyttjar den förstås, något som jag inte har gjort till fullo. För tillfället ser jag det som att jag köper tid, tid till att fundera över livet. Jag köper också en livsstil. De timmar jag lägger ner på att arbeta mynnar ut i att jag kan sitta här i soffan i min lägenhet och skriva. Det jag skriver må vara obetydligt nonsens. Jag har gjort aktiva val som gjort att jag befinner mig här just nu, vilket i sig är ett privilegium. Det är inte så att jag vantrivs med jobbet, tvärtom. Att laga mat är kul, oftast. Bra arbetskamrater gör mycket till. Jag vet bara inte om matlagning är det jag vill ägna mig åt i det långa loppet.
Det finns en ständig självkritik och ett ifrågasättande av beslut. Jag kan fortfarande inte förstå att jag snart är 23 år gammal. Javisst, jag är bara barnet. Insikten om livets faktiska meningslöshet berör mig inte nämnvärt. Snarare oförmågan att leva utan hämningar. Kanske lär jag mig en dag, kanske inte. Livets meningslöshet består oavsett hur man lever, men det faktumet betyder inte att livet måste vara outhärdligt eller tråkigt. Jag tänker inte skriva att livet blir vad man gör det till, för så enkelt är det aldrig.
Kardemumma i pannkakor? Jojomensan, såg påfundet i boken ”Hela sveriges husman” från ICA. Sylten kokades på frysta gubbar och fuskades ihop med potatismjöl. Mäta? Väga? Nänä. Överdriven sockermängd balanseras med citron.
Just nu kan man säga att jag befinner mig i limbo. Om två veckor är det heltidsjobb igen, vilket jag naturligtvis är tacksam för. Men fram tills dess är det lösa timmar som gäller. Jag kan inte gärna söka något annat extrajobb på grund av den korta tiden. Februari ser därmed ut att bli en fattig månad, fast det kanske bara är nyttigt. Jag har det trots allt jävligt bra ändå.
Första julbordet är avklarat. Min karriär som kallskänka är hittills ganska lyckad. Även om det är mycket plock så är det faktiskt lite avslappnande. Inga ugnar som tjuter, inga oxfiléer att passa och ingen kö med städpersonal som grimaserar likt skolbarn när maten inte passar. Visst finns det en tjusning med varmkökets arbete, och jag saknar det lite. Främst saknar jag att jobba på ett mindre ställe där uppdelningen inte är lika tydlig, för maximal variation. Men i slutändan ser jag det som en chans att utvecklas, vilket det också är. Om det sedan leder till total julmatsförakt är en annan visa. Jag tänker ändå lägga in min sill och min strömming, baka pepparkakor och grava lax med hjortron. Möjligtvis under viss berusning.
Måndag: 16-23.30
Tisdag: 14-23.30
Onsdag: 14-23.30
Torsdag: 16-23
Fredag: 8-18
Lördag: 15-23.30
Julbordet börjar på torsdag. Bring it on!
Det blev en kort arbetsdag. Jag skjutsade ut 60 portioner fläskfilé och lät mina kollegor ta över inför kvällen. Min nuvarande position som hotellkock har fostrat mig väl när det gäller att hantera större middagssällskap. Numera känns det oftast som en promenad i parken, så länge det inte antalet gäster är tresiffrigt. Då får man svettas lite. Men visst kan jag bli nervös och frågande, jag är trots allt bara en pojkspoling ännu. En sådan som doftar stekos när han är på väg hem från jobbet.
Värmen osar. Fritöserna, vattenbaden, grillen, spisen, pastakokaren, salamandern och värmen i luckan är på. Två större arrangemang i staden bäddar för en rejäl stock där bak mellan sex och sju. Jargongen i köket är sådan. Lite skämtsamt sexistisk, men aldrig nedlåtande. Allt är väl förberett, till och med personalmaten. Den brukar annars bli bortglämd, så länge det inte rör oss i köket eller servispersonalen. Kvällens special är grillad biff. Syftet är att avlasta arbetet med en enkel publikfriare. För den brukar ju sälja, tänker man. Inte ikväll såklart, inte när man vill. Gästerna äter allt utom det man vill att dem ska äta. Vi har två PM också, sällskap som har förbeställt mat. Givetvis infaller dessa under samma tidsperiod som ruschen är beräknad till. PM är bra, då har man kontroll. Förberedelse är nyckelordet, som alltid.
Så börjar kvällen. En ensam bong med två hamburgare. Tre minuter senare ännu en bong. En till. Och en till. Plötsligt hänger det tolv bongar i luckan och hjärnan går på högvarv. Av en händelse så är det jag som hamnar där, i luckan. Arbetet i luckan går ut på att dirigera arbetsuppgifter till kock nr 2, koordinera beställningarna, lägga upp mat och sköta kontakten med servispersonalen. Samt laga mat, om tid finnes. Tidpunkten från det att man går igenom alla beställningar till själva utförandet kan lite klichéaktigt liknas vid att befinna sig i stormens öga, en mäktig känsla. Då stormen väl sätter igång är det bara att köra på, och sedan bevittna förödelsen i köket då ruschen är över.
Det är det som gör det roligt och smått beroendeframkallande, den där adrenalinkicken. Och att laga mat förstås. Jag tycker om att laga mat. Det är trots allt en stor del av våra liv, vi behöver mat för att överleva. När jag lagar mat hemma får det gärna ta tid, i kontrast till den tidspress som oftast infinner sig på jobbet. Sedan jag fick min kockutbildning och yrkeserfarenhet har jag blivit mer medveten om vad jag äter. Inte bara för min egen skull utan även med tanke på miljö och djurens levnadsvillkor. Jag har fått större respekt för råvaror överhuvudtaget, och ska man äta djur är det minsta man kan göra att visa just repekt för deras liv. Numera äter jag vegetariskt ett par gånger i veckan. Inte för att jag ogillar kött eller fisk, utan för att jag tror på en varierad kost. Vegetarisk mat har fortfarande ett ganska dåligt anseende, vilket beror mycket på okunskap och ointresse för matlagning generellt. Machomän som grillar flintastek och äter Euroshoppers potatissallad är obetydliga. De har åtminstone en klar tanke över hur deras kost ska se ut. Förändring sker heller inte på en dag. Medvetenheten och uppmärksamheten kring mat och råvarornas ursprung ökar konstant. Det handlar om att bryta vanor, att sluta ignorera, att vara nyfiken och att våga prova något nytt.
I lördags blev det härdsmälta i köket. Min första hittills. Fyra portioner oxfilé åt skogen och en tallrik med brända musslor som inte borde gått ut. Och mat som tog tid. Jag vet inte vad som hände, jag vet bara att det inte var likt mig. Jag ifrågasätter ständigt min yrkesroll, samtidigt som jag vet att jag kan så mycket bättre.
Nu blir det semester en vecka, och nya tag veckan efter det. Lev väl.
Nu är jag fast. Kontrakterad hotellkock fram till 22:a december. Och nej, jag längtar inte efter att jobba med julbord. December månad känns mer som en snigel på ögat än som något mysigt. Men det är ett jobb, och ett helt okej sådant. Jag gillar också att framtiden inte är satt i sten, att jag kan göra något annat nästan när jag vill, om jag vill. Variation är king.
I en värld utan asfalt flyter livet på som med en bokstavs talan. Det är öppet för alla, men ändå inte. Segelbåtarnas master speglas i vattnet, som finns där för att tjäna sina nyttjare. Som färdväg, som dryck, som badplats och energi. Till sjöss ljuder sången om frihet med en aria om rätten till sin egen grådassiga klippa. Dessa klippor är för övrigt ett tecken på att man har hittat rätt. Klipporna är skärgårdens underkläder, som ser till att hålla allt på plats. Det vackra ligger i nyckfullheten, som när solen möter regnet i en ohållbar kontrovers. Vattnets nyttjare innehar mer än sällan en svag doft av sprit, alltid utan ursäkt men alltid med en förklaring. Man glömmer det man borde minnas och blundar tills man inte längre ser.
The voice of the sea speaks to the soul. The touch of the sea is sensuous, enfolding the body in its soft, close embrace.
-Kate Chopin
