För en månad sedan flyttade jag hemifrån. Från 15 till 64 kvm. Ovanligt, konstigt och skönt. Jag är mer den där introverta typen så det passar mig bra. Det är en 50-talslägenhet med högt i tak, öppen spis och vita väggar. Inredning är något som jag råkar vara intresserad av. Jag ser det som ett kreativt utlopp. Visst kan man argumentera för det meningslösa i att bry sig om inredning när barn svälter ihjäl på löpande band i andra delar av världen. Men detsamma gäller förstås det mesta av livsstilen här i västvärlden, och någonstans måste man acceptera att vi lever olika liv utan att för den skull leva i en bubbla. Fördelen att bry sig om inredning är att man trivs bättre. Kanske inte när rummen ser ut att vara tagna från en IKEA-katalog, utan snarare när personligheten avspeglas i funktion och detaljer.

Mitt senaste köp en är en femtiotalsbyrå som ska bli en TV-bänk. Överdelen ska slipas, insidan ska målas vit, en hylla ska sättas in och hål ska borras i den bakre skivan för att få ut alla sladdar. Att göra om gamla möbler är en underskattad hobby. Det började med ett slitet teakbord och några pinnstolar. Nu är det enda som begränsar mig mina något begränsade kunskaper i snickeriets ädla konst.
När det gäller funktion är köket en viktig del för mig. Glöm små ljusarrangemang eller blommor på köksbänkarna, designade pepparkvarnar i porslin och annat krimskrams. Köket är till för att användas. Min allmänna vision bygger mer på känsla än rationella avvägningar. Det svåra med att vara kille, heterosexuell och inredningsintresserad är att det inte får se för ansträngt ut. Man ska få känslan av att allting är utplacerat i ett nafs och bara råkar matcha. Ungefär som med kläder.