Jag är tillbaka igen, uppenbarligen, och jag tror att jag kanske mår lite bättre. Det har varit en period med för mycket tänkande, om meningen med livet och vad jag vill göra med det. Om tvivel på mig själv och mina val. Nu är jag åtminstone utvilad, minus alla långa sträckor till fots mellan Buda och Pest. Vi missade att bada, vilket känns lite pinsamt. Staden var fylld av kontraster, där det gamla öst möter det nya väst, där kommunismen ersätts av kapitalismen. Både på gott och ont. Jag råkar faktiskt gilla den något dystopiska arkitektur som förknippas med öststater. Nedstämdheten bidrar till dramatik och spänning, till tankar om hur fantastiskt varierat vi människor kan leva.
Väskan hem fylldes med salami, gåslever, saffran, Palinka, Unicum, Tokajiviner samt Beefeater 24 och Matusalems femtonåriga rom från Tax-freen.
I en värld utan asfalt flyter livet på som med en bokstavs talan. Det är öppet för alla, men ändå inte. Segelbåtarnas master speglas i vattnet, som finns där för att tjäna sina nyttjare. Som färdväg, som dryck, som badplats och energi. Till sjöss ljuder sången om frihet med en aria om rätten till sin egen grådassiga klippa. Dessa klippor är för övrigt ett tecken på att man har hittat rätt. Klipporna är skärgårdens underkläder, som ser till att hålla allt på plats. Det vackra ligger i nyckfullheten, som när solen möter regnet i en ohållbar kontrovers. Vattnets nyttjare innehar mer än sällan en svag doft av sprit, alltid utan ursäkt men alltid med en förklaring. Man glömmer det man borde minnas och blundar tills man inte längre ser.
The voice of the sea speaks to the soul. The touch of the sea is sensuous, enfolding the body in its soft, close embrace.
-Kate Chopin
