I genomsnitt dricker svensken 150 liter kaffe om året, 150 jävla liter! Det är minst 149 liter för mycket om inte mer. Denna dryck av svart färg kom till Sverige först 1685 och ställdes några år därefter upp som medicin i apotekets prislista. Där borde drycken också ha stannat men ack nej, Kung Karl XII spred bönor hej vilt över sin tur genom Sverige och snart var kaffe en dryck som tagit en rejäl befästning i folkhemmen.
Här kommer en redogörelse för hur indelningen av kaffedrickande svenskar ser ut:
10% dricker kaffe för att de faktiskt tycker att det är gott. All heder åt dessa gossar och gummor.
20% dricker kaffe för att passa in i kaffemongosekten.
20% dricker kaffe för att kunna referera till sin kaffekonsumtion i vardagssammanhang. Ex: ”-Guuuud vilken abstinens jag har, om jag inte får mitt morgonkaffe kommer jag att gå runt som en zombie hela daaaaaagen”.
50% är en kombination av de två ovanstående typerna och utgör alltså urtypen av ett kaffemongo
Tyvärr måste jag erkänna att jag även själv ibland ikläder mig rollen som ett kaffemongo då jag har märkt att medlemmar i kaffemongosekten i vissa sammanhang kan bli oerhört aggressiva och missunnsamma om man tar avstånd från deras heliga dryck. Detta är i sig ett bevis för hur otroligt stark kraften inom kaffemongosekten är och förklarar också varför den har så många medlemmar.
Faktum är att varje gång det kommer på tal så handlar det om att lära sig att dricka kaffe. Vissa hävdar till och med att det skulle vara en betydande faktor i processen att bli vuxen. Uppenbarligen är det också en betydande del i den process som gör människor inskränkta. Och beroende av att deras världsbild bekräftas av likasinnade.
Livets karusell är ingen vanlig karusell. Den går aldrig sönder, den har inga blinkande discolampor och den spelar ingen klatschig dunkadunka-musik. Faktum är att liknelsen med en karusell är förbannat långsökt och pretentiös men strunt samma, jag är trots allt inte först med att göra den.
Åkbandet får vi redan på BB i form av en blå ID-bricka. Vem fasen behöver en ID-bricka på en karusell förresten? Idiotiskt. Jag ska ju bara ligga här och se söt ut, låtsas bli glad när någon lyfter upp mig och skrika när jag är hungrig. Piece of cake. Sedan bär det iväg. Och snabbt går det. Hem till tryggheten och sova lite, krypa runt på golvet, riva ner några vaser och ta sina första stapplande steg. Snart är man på dagis där det kryllar av andra odrägliga ungar och någon som heter Stefan vars mål i livet verkar vara att alltid roffa åt sig älsklingskritan. Jag hade faktiskt paxat den blåa.
På sjätte varvet är det dags att börja skolan, eller i alla fall något som är tänkt att förbereda oss inför vår akademiska karriär. Vi lekte mest ryska posten, matade fiskarna i akvariet med tvål och gungade. Men det gick rätt bra ändå. Efter det finns det ingen återvändo, nio långa varv med obligatorisk grundskola och sedan ytterligare tre varv med ett nästan lika obligatoriskt gymnasium. Det är lätt att bli snurr i huvudet om man föreställer sig alla varv innan man ens har börjat åka. Tyvärr är jag ganska bra på att göra det men så känner jag mig också yr för jämnan.
Varven går alltid fortare än vad man tror även om det kan kännas segt vissa gånger. På biologilektionerna stod tiden stilla, bokstavligt talat. De uttjänta batterierna i klockan hade säkert ett finger med i spelet men den utgjorde åtminstone en väldigt talande metafor.
Ibland hoppar det på nya resenärer med nya åkband, ibland hoppar några av och ibland hoppar några av alldeles för tidigt. Vi kan inte påverka riktningen och vi kan omöjligt stoppa den, vi ska alla hoppa av för eller senare. Här skulle jag kunna skriva något om att det viktigaste är att försöka ha roligt så länge karusellen snurrar men det vore bara dumt. Vi kan omöjligt ha roligt hela tiden, utan yin finns inget yang.
Den där killen som sköter karusellen lär ha en jävligt tråkig attityd vid det här laget vilket är fullt förståeligt. Han är som en blandning mellan Gud och Djävulen och roar sig med att inverka på resenärernas liv. Karusellkillen är cynisk och avtrubbad, han ger inga falska förhoppningar eller förlåter folk för deras synder. Sådant får man fixa själv.
Fan, jag vill åka radiobilar istället.
Jag tycker att den är lustig, den manliga sexualiteten. Den utmynnar ibland i diverse tävlingar om vem som är tuffast och starkast. Det handlar inte enbart om slagsmål utan även om vem som har coolast bil, vem som köper den dyraste champagneflaskan, vem som har mest synliga muskler och vem som får flest tjejer. Och allt har sin början och sitt slut i något som liknar en svamp med två kulor inbäddade i en skrynklig påse. Det är humor.
Jag lägger upp lite texter från min gamla blogg då och då. Okej, jag har dålig fantasi just nu men det är texter som jag av någon anledning gillar och vill ha i arkivet även här. Favoriter i repris. Ungefär som en samlingsplatta.
Ebba har just städat färdigt biblioteket på äldreboendet Örnen i Hallsberg när ett vårdbiträde ropar från korridoren. ”Ebba, Stig hann inte riktigt fram till toaletten. Kan du komma hit med en skurtrasa?”. ”Javisst!” svarar Ebba med ett leende på läpparna. Att få möjligheten att hjälpa andra människor till ett värdigare liv såg Ebba som ett privilegium, och varje dag på jobbet kändes som en enda stor glädjeoas. Innan Ebba trippade iväg lät hon en bok slinka ner i städvagnen. Det var ”Processen”, skriven av Franz Kafka. När hon hade tid över brukade hon sätta sig ner och läsa högt ur den för Stig, för att sedan diskutera symboliken i skildringen av rättssystemet. Stig var nämligen dement varför handlingen i boken sällan stannade i hans minne längre än en vecka.
Väl framme vid toaletten kände hon en välbekant doft. Blåbär. Stig hade ätit blåbärspaj dagen innan och merparten av den låg nu utspridd över golvet, om än i något lösare form. ”Nämen Stig, så tokigt det kan bli” sade Ebba och skrattade så där lättjefullt som bara Ebba kan. Hon drog några varv med skurtrasan och avslutade med papper samt en liten puff av rosdoftande spray. Eftersom Stigs gabardinbyxor inte längre var brukbara såg hon till att de kom ner i en påse för att senare kunna lämna av dessa i tvättrummet. Innan hon gick ifrån Stig så lät hon ”Processen” ligga kvar på bordet bredvid Stigs favoritfåtölj (han hade bara en).
Dagens sysslor var nästan färdiga och Ebba kände att hon var värd en rast mitt i allt ståhej. På eftermiddagarna brukade det alltid slinka ner en konjak tillsammans med kaffet och den här eftermiddagen var inget undantag. Platschefen, Britta, var också med på noterna. Hon tyckte att stämningen hade blivit stel och dyster den senaste tiden, något som säkerligen hängde ihop med att begravningsfrekvensen ofta var hög under sommarmånaderna. Ebba hade fortfarande ett par timmar kvar på jobbet men visste redan vad hon skulle göra när hon kom hem. Hon prenumerade nämligen på en tidning utgiven av Mathematical Science Research Institute (MSRI) där nya rön och teorier i matematikens värld dryftades. Förhoppningsvis så hade hennes fråga angående differentialekvationer kommit med.
Men innan hon kunde bege sig hemåt väntade Stig otåligt på hennes ljuva röst. Ebba slängde in påsen med Stigs gabardinbyxor i första bästa rum med öppen dörr. Den där konjaken hade nog slunkit ner lite väl snabbt. Hon rättade till sin kjol, som för övrigt var inhandlad på second hand precis som alla hennes andra kläder, och klev in till Stig. Den kemiskt framställda rosdoften låg kvar i rummet och Stig hade tagit på sig ett par gråa shorts. Han satt redan i fåtöljen i stilla förundran med en tanke hängande i luften. ”Säg, är det inte du som är Ebba von Sydow?”.
Blodet pulserar i takt med den dunkande värken i huvudet, ett huvud som för övrigt tycks vara utbytt mot en medicinboll. Jag gör ett tröttsamt försök att öppna ögonen men ögonlocken sitter fast. Linserna har nog varit i lite för länge. Jag sträcker sakta upp handen mot håret och känner något klibbigt. Tuggummi, förmodligen Stimorol. Det är skönt att ha ett minne från en kväll vars händelseförlopp i övrigt är belagt med ett diffust mörker.
Ögonlocken börjar äntligen att släppa. Solstrålar letar sig in mellan persiennerna som inte riktigt lyckas göra sitt jobb och fåglarna kvittrar i 5.1-ljud. Det är sommaren som står för dörren, och den är fan inte välkommen. Inte idag i alla fall.
Bredvid sängen står en rullator. Den är brun med svarta handtag, gråa hjul och en rejält tilltagen korg. Har jag idkat älskog med en dam som överlevt andra världskriget? Hmm, nej, sängen känns tom och det ligger ingen på golvet. Men vart tusan kommer rullatorn ifrån? Mitt samvete grusas av tanken på att en människa av äldre sort inte kan ta sig till bingohallen. Jag försöker verkligen att tänka, men det går inte. Dunkandet i huvudet fortsätter utan nåd och tankarna får inget fäste.
Är det nu jag ska lova mig själv att aldrig dricka mer? Hah, knappast, det slutade jag med förra året. Jag kollar på klockan, den korta visaren står på tolv och den något längre och smalare visaren har hunnit till siffran fyra. Tjugo över tolv alltså. Och jag som skulle gå upp tidigt för att ta tillvara på dagen och allt det där.
Jag ligger kvar i sängen. Bara en liten stund till, bara lite.
