dear Sweden, i'm serious as cancer, when I say, rhythm is a dancer.

Nu återstår två dagar med jobb i november. På söndag bär det av till Stockholm för en veckas praktik. Det är inte så lång tid men på sätt och vis tror jag att nästa vecka kommer att forma min framtid, till viss del. Jag är både taggad och nervös. Om det går bra kanske jag väljer att satsa på matlagning helhjärtat. Om inte kanske jag väljer en mellanväg.

Just nu vet jag inte om det är på grund av mitt nuvarande jobb som intresset sviktar. Det är inte kul att köra ut en tre-rätters buffé till 120 personer samtidigt som man förbereder en vanlig lunch till lika många. Det är inte roligt att behöva servera personalmat mellan 17-21 när man har en service att tänka på. Och det är inte roligt att servera färdig potatisgratäng och färdiglagad fläskfilé. Jag skulle utan problem kunna stanna kvar hela natten för att göra  allt från grunden. Men det finns inga resurser till det. Innerst inne ser jag mig som passionerad, även om det inte märks utåt.  Jag vill inte servera mat som jag inte kan stå för. Ändå är jag tvungen att göra det nu. Man finner sig i det till slut. Vissa dagar kan jag ärligt säga att jag inte bryr mig  Ibland är det trots allt jävligt roligt i alla fall. Annars hade jag inte stannat.

Nästa vecka är alltså något av en milstolpe i min karriär som kock. Innan jag påbörjade min kockutbildning för två år sedan hade jag på sin höjd lagat köttfärssås med färdiga kryddor och kokat spaghetti. Jag har fortfarande svårt att förstå att någon överhuvudtaget vill anställa mig som kock. Troligtvis har jag grovt överskattat de färdigheter som behövs i yrket. Samtidigt inser jag hur mycket det finns kvar att lära sig.

Om det går bra kanske jag uppdaterar här. Om inte blir jag sur och bitter. Mer än vanligt.

Tiden är för mig inget annat än ett sätt att hålla reda på var jag befinner mig i livet, och hur långt det är kvar ungefär innan allt skiter sig. Begreppet är kantat av filosofiska frågor och paradoxer, men i all sin enkelhet så finns tiden där i vårt medvetande. Tid är inget man tar, den fortsätter ändå. Däremot väljer vi att disponera tiden, lite som vi vill och lite som vi känner oss tvungna till. Tiden hjälper oss att orientera mellan då, nu och sedan. Ibland tappar man bort sig, och ibland tycker man att fan, går inte klockan i mitt rum mycket snabbare än alla andras? Så är det givetvis inte. Min lista över saker som jag borde göra råkar vara ganska lång just nu. Känslan av att vissa dagar går upp i rök är inte rationell. Antingen har vi haft fullt upp. Eller så försöker vi hitta en ursäkt till att vi inte har åstadkommit något. Imorgon hoppas jag att det beror på det förstnämnda. Gårdagen har redan passerat, och är således numera en del av det som har varit och som aldrig kommer tillbaka. Inte här, och inte nu, utan endast i våra medvetanden. I det som gör oss unika och sårbara.

Jag erkänner, jag är lat. Man kan kalla det för att vara handlingsförlamad men det vore egentligen fel, ty jag lider inte av någon diagnos. Jag har blivit jävligt lat och bekväm sedan jag fick jobb och flyttade hemifrån. Det var längesedan jag läste något annat än en kokbok, och jag har fortfarande inte kommit i ordning i lägenheten. Visst, körkortet är på gång. Jag har ätit mat och druckit öl tillsammans med ordföranden i Svenska kockars förening. I november ska jag praktisera på vad som anses vara Sveriges bästa restaurang. Men det räcker inte. Jag lever ett högst ineffektivt liv. Det är jag förstås inte ensam om. Fast att rättfärdiga ett beteende bara för att återfinns hos andra är också ineffektivt. Förändring kommer genom handling, inte dåliga ursäkter.

Inte för att livet alltid behöver vara effektivt och seriöst hela tiden. Vi ska ju ändå alla dö till slut. För mig är det snarare så att jag vill känna mig tillfreds med livet som sådant. Jag lovar att skänka bort minst två kassar med prylar till Myrorna imorgon. Och kanske lägga ut en annons på Blocket med en ful brun skinnfåtölj.

Ungdomlig, fräsch och sprallig tjej som är inne på livets ”andra halvlek”. Söker en välbärgad och äventyrlig man mellan 25-35 år som värdesätter erfarenhet och mognad.  Du ska ha ett gott öga för katter och barn.  Ser fram emot promenader i parken, en sväng till puben eller kanske en resa till Malta.

Är rök- och spritfri sedan tre månader tillbaka efter ett långt liv av missbruk.

Svart till: AA är för losers