Ungefär hela helgen har jag varit bergsäker på att jag börjar 15.30 hela veckan som kommer. Tills jag kollade på schemat ikväll och insåg att jag jobbar 12-23 måndag och tisdag. Ångest. Jag gillar inte mitt nuvarande jobb särskilt mycket. Jag ser det mer som en transportsträcka på väg till något bättre. Jag vet fortfarande inte vad alla som jobbar i servisen och på kontoret heter. Då har jag ändå jobbat där i ett år. Jag bryr mig helt enkelt inte, fast så är jag förstås lätt introvert och cynisk. Jag längtar efter att få utvecklas rent hantverksmässigt. Som det är nu kan jag ansvara över en middag för 120 personer men jag har aldrig rensat och fileat en färsk fisk på jobbet. När man förlorar kontakten med råvarorna bryr man sig inte på samma sätt.
Ångesten inför den kommande veckan är total. Middagar varje kväll som avslutas i ett crescendo på lördag med tre middagar under 1,5 timme. Och varje kväll jobbar jag med extrapersonal. Fantastiskt motiverande. Egentligen borde jag inte klaga. Jag borde ha tagit tag i mitt liv för ett par månader sedan. Just då när jag hade all tid i världen och sommaren såg ut att vara oändlig. Inte för att ångest alltid behöver vara något dåligt. Det är en känsla som verkligen gör oss påminda om att vi lever. När det kommer till ångest överhuvudtaget finns det oftast en vacker underton. Det är en känsla som gör oss sårbara, lite oroliga och rädda. En slags nakenhet inför det kravfyllda samhälle om västvärlden skapat. Mänsklighet är vackert, och kanske till och med numera åtråvärt.
