Min tid som slacker är över för den här gången. Jobbet hägrar. Jag måste medge att det känns vemodigt. Visserligen har mitt leverne varit ganska spartanskt på grund av begränsad ekonomi. Var det värt det? Absolut. Fritid är ovärderligt. Om man utnyttjar den förstås, något som jag inte har gjort till fullo. För tillfället ser jag det som att jag köper tid, tid till att fundera över livet. Jag köper också en livsstil. De timmar jag lägger ner på att arbeta mynnar ut i att jag kan sitta här i soffan i min lägenhet och skriva. Det jag skriver må vara obetydligt nonsens. Jag har gjort aktiva val som gjort att jag befinner mig här just nu, vilket i sig är ett privilegium. Det är inte så att jag vantrivs med jobbet, tvärtom. Att laga mat är kul, oftast. Bra arbetskamrater gör mycket till. Jag vet bara inte om matlagning är det jag vill ägna mig åt i det långa loppet.
Det finns en ständig självkritik och ett ifrågasättande av beslut. Jag kan fortfarande inte förstå att jag snart är 23 år gammal. Javisst, jag är bara barnet. Insikten om livets faktiska meningslöshet berör mig inte nämnvärt. Snarare oförmågan att leva utan hämningar. Kanske lär jag mig en dag, kanske inte. Livets meningslöshet består oavsett hur man lever, men det faktumet betyder inte att livet måste vara outhärdligt eller tråkigt. Jag tänker inte skriva att livet blir vad man gör det till, för så enkelt är det aldrig.
Att jobba i restaurangbranschen innebär ofta att man jobbar helger, kvällar och dagar lite blandat sådär. Dagarnas betydelse försvinner och istället för att vara ledig under helgen är man ledig på vardagar, om än inte alltid. Det är först då man inser hur otroligt inrutat livet faktiskt kan vara, och tanken på det skrämmer mig. Även om det är bekvämt så ogillar jag faktiskt rutiner. Särskilt om dom är påtvingade och saknar mening. Jag ser inget fel i att festa till det på en måndag istället för en fredag, så länge det finns en balans i hur man lever. Inte för att jag råkar vara någon festprisse, fast hur är svårt är det? Prata om senaste avsnittet ”Vakna med The Voice”, kommentera ett populärt Youtube-klipp, drick Corona med citron, vurma för ditt favvolag i fotboll, skryt om rugguglan du hånglade upp 01.45 förra helgen men säg att hon var snygg, le, sätt på Flo-Rida och skrik ansträngt att ”nu är festen igång!”. Dock inte på en måndag, då kanske grannarna störs.
Att ladda upp inför helgens fest må vara en sak. Fredagsmys är ett annat fenomen som är starkt kopplad till en tidsrymd. Veckans sista arbetsdag. Släng av dig slipsen och koppla av framför tv:n med Let’s dance och ät din tacos. Proppa ungarna fulla vettja. Mosa in köttfärsen från Irland i frugans mun så att hon håller tyst. Eller varför inte en pastasallad? Med ett glas rött och hallonläsk till barnen? Då somnar hon där i soffan, och du inser att det inte blir något ikväll heller. Fredagsmyset övergår i total ångest när du däckar på toan med byxorna nere och väcks av din son som spillt ut ett glas rött på mattan. Alla förväntningar på denna dag har gått i kras, något som säkert upprepas veckan därpå.
Känns det igen? Nej, jag överdrev nog. Det var principen jag ville åt. Att det går bra att koppla av även på en tisdag istället för att spara allt till en dag. Fredagar är inte mysigare än torsdagar, det är sådant man får för sig. Hjärnspöken. Vi kan applicera det på många saker i vår vardag. Vi får för oss att det ska vara på vissa sätt. Givetvis finns det en skillnad, fredag är för många den sista arbetsdagen i veckan. Jag menar bara att veckan kanske blir mer uthärdlig om man lär sig att ta vara på fler dagar än just den.
Av Jonas
22 januari 2010 @ 1:08
Min fascination för bakning fortsätter trots att frysen bokstavligt talat nu bågnar. Jag behövde ett neutralt bröd till minestronesoppan som visserligen kokades igår, men det kändes som en bra ursäkt. Dessutom fortsätter min ofrivilliga semester vilket egentligen inte gör så mycket. Jag njuter faktiskt av varje sekund även om jag har gått och blivit lite lat. Ska försöka ändra på det imorgon. Kanske.
In the desert
I saw a creature, naked, bestial,
who, squatting upon the ground,
Held his heart in his hands,
And ate of it.
I said, ”Is it good, friend?”
”It is bitter — bitter,” he answered;
”But I like it
Because it is bitter,
And because it is my heart.”
-Stephen Crane
Av Jonas
13 januari 2010 @ 18:19
Kardemumma i pannkakor? Jojomensan, såg påfundet i boken ”Hela sveriges husman” från ICA. Sylten kokades på frysta gubbar och fuskades ihop med potatismjöl. Mäta? Väga? Nänä. Överdriven sockermängd balanseras med citron.
Just nu kan man säga att jag befinner mig i limbo. Om två veckor är det heltidsjobb igen, vilket jag naturligtvis är tacksam för. Men fram tills dess är det lösa timmar som gäller. Jag kan inte gärna söka något annat extrajobb på grund av den korta tiden. Februari ser därmed ut att bli en fattig månad, fast det kanske bara är nyttigt. Jag har det trots allt jävligt bra ändå.
Det första surdegsbrödet är klart och bakades på vetesur. Resultatet blev helt okej även om jag gärna hade sett ett luftigare inkråm, jag gissar på att degen arbetades för lite. Visst tar det tid men om man ser till vad man betalar för massproducerat bröd och vad man får så är det värt det. Fyra limpor räcker trots allt en stund om man bor själv. Just nu är jag inne på boken ”Bröd från Brunkebergs bageri”. Den kändes något lättare att komma in i än Jan Hedhs alster, särskilt som nybörjare.
Vi är här nu, vi finns till och vi lever våra liv
Den tid som vi förbrukar, och den tid som komma skall
Det är vår tid. Samtiden.
Upplevelserna blir till känslor, och förnimmelser av vad som varit
Resten, blir till drömmar och förväntningar.
Dagarna som går kommer aldrig åter
Nuet är det som gäller, men tiden före är icke att förglömma
Dofter och skratt ligger lagrade någonstans i evigheten
Vi kan resa dit i våra tankar, om vi aktar oss för att älta
Att leva i det förflutna är farligt och lockande
Det är en enkel väg, och inte nödvändigtvis fel
Så länge du är medveten om att det du har inte varar för alltid
Samtiden är nu, och vi kan välja att forma den. Om vi vill.
Den här texten ingår i en större helhet som består av en novell, dikter, och annat smått som skrivs när andan faller på.
Jag fnissar mentalt och tänker att mitt kök är lite som kryptonit för glutenallergiker. På matbordet står dessutom två surdegar och puttrar. Jag har bestämt mig för att börja baka mitt eget bröd. Tortillabröd, knäckebröd, matbröd, you name it. Att baka mer seriöst är något som alltid har skrämt mig så det kändes som att det var dags att möta demonerna.
Ibland undrar jag om någon lyckas syna mig. Eller om min svarta mössa, min mörkgråa ytterrock, mina svarta skinnhandskar och mina mörkbruna läderkängor från Björn Borg är tillräckligt för att lura folk. Egentligen vet jag att det inte krävs så mycket, vi är ändå så upptagna av oss själva. Men förstår verkligen ingen att jag är lite knäpp? En kuf i fårakläder? Man kan tro att jag för allt för passa in i något som jag i själva verket inte vill vara delaktig i. Kanske är det så, till viss del. Men för det mesta handlar det om att trivas. Det är inte alltid jag gör det, även fast jag vill. Just nu trivs jag, med att skriva, sittandes i soffan framför det öppna spisen. Ute i världen är det inte alltid jag trivs. Fast jag tror att jag törs säga att rädslan för att prata är borta. Det handlar mer om att känna sig bekväm. Jag är nyfiken, och blir lätt uttråkad när det gäller jobb. Känslan av att lära sig och utvecklas är central för motivation och arbetsglädje. Repetition är i sig inget negativt, det är så man lär sig att utföra uppgifter konsekvent. Å andra sidan är jag fortfarande urusuel på att handla, trots att jag gör det ganska mycket nu för tiden. Därav kommer en viss kufstämpel. Handla ofta i en butik, klä dig propert och säg inget förutom att hälsa. Öva på att se nollställd ut, och lätt mordisk.
Om jag vill retas med flickvännen sjunger jag på 50 Cents ”Candy shop” i sängen. Mina få vinflaskor ligger i en gammal trälåda som står på golvet. Utstuderat. Pretentiöst. Jag har en vision om att uppnå en materiell symbios, trots att det materiella i sig gör att jag känner mig äcklad. Att avskaffa, och samtidigt behålla bidrar till en balansgång som för det mesta lutar åt det senare. Min introverta läggning gör att jag trivs som fisken i vattnet med eget boende. Jag vill förstås också dela upplevelser med andra. Det är bara det att jag inte är så bra på att dela med mig av mig själv. Därför kan jag enligt min egen föreställning betraktas som lite knäpp. Lite underlig sådär, på ett någorlunda bra sätt.
