Rumpan är just nu fylld till bredden med saker som ska uträttas. Ett hyreskontrakt är påskrivet och nästan vecka bär det av till lägenheten. Den ligger lustigt nog i samma hus som Myrorna och en pantbank. Innan dess måste jag packa, planera och pilla. Jag skulle verkligen vilja satsa mer på skrivandet, men jag är nog helt enkelt för lat. Tid finns trots allt, det gör det nästan alltid bara man vill tillräckligt mycket. Ursäkter är jag dålig på, jag har sällan några som innerst inne är legitima. Tankarna kretsar förstås runt det nya boendet, och framtiden. Vad händer om jag blir arbetslös? Måste jag sälja min kropp då för att ha råd med hyran?
PS. Vår diskare i köket har fått för sig att jag heter Niklas. Och jag vill inte såra hans känslor.
Av Jonas
24 september 2009 @ 0:56
Igår fick jag reda på att min flickväns lillasysters kompis anser att jag är ”typ världens läskigaste människa” och vågar tydligen inte äta när jag är i samma rum. Min pappa jobbar med ungdomar och hon förvånades över att vi var släkt eftersom ”han är så snäll”.
Jag vet fortfarande inte om jag ska ta illa vid mig eller se det som något positivt.
Av Jonas
18 september 2009 @ 12:04
Jag är tillbaka igen, uppenbarligen, och jag tror att jag kanske mår lite bättre. Det har varit en period med för mycket tänkande, om meningen med livet och vad jag vill göra med det. Om tvivel på mig själv och mina val. Nu är jag åtminstone utvilad, minus alla långa sträckor till fots mellan Buda och Pest. Vi missade att bada, vilket känns lite pinsamt. Staden var fylld av kontraster, där det gamla öst möter det nya väst, där kommunismen ersätts av kapitalismen. Både på gott och ont. Jag råkar faktiskt gilla den något dystopiska arkitektur som förknippas med öststater. Nedstämdheten bidrar till dramatik och spänning, till tankar om hur fantastiskt varierat vi människor kan leva.
Väskan hem fylldes med salami, gåslever, saffran, Palinka, Unicum, Tokajiviner samt Beefeater 24 och Matusalems femtonåriga rom från Tax-freen.
I lördags blev det härdsmälta i köket. Min första hittills. Fyra portioner oxfilé åt skogen och en tallrik med brända musslor som inte borde gått ut. Och mat som tog tid. Jag vet inte vad som hände, jag vet bara att det inte var likt mig. Jag ifrågasätter ständigt min yrkesroll, samtidigt som jag vet att jag kan så mycket bättre.
Nu blir det semester en vecka, och nya tag veckan efter det. Lev väl.
Regn är en nederbörd som endast består av vatten. När vi träffas av det blir vi blöta. Men regn är så mycket mer än bara vatten, och vatten är så mycket mer än bara regn. Vattnet är en källa till liv. Regnet ser till att fylla på den källan. Vi gillar i allmänhet inte regn här i västvärlden. Det är snarare något som vi försöker undvika, genom att resa bort eller flytta. Regn är svårt att uppskatta. Jag tycker om regn när det passar. Inte när jag går en sväng på stan i udda kavaj och molnen bestämmer sig för att nu jävlar är det dags att regna lite. Fast inte kan jag vara sur på regnet för det. Det finns trots allt en viss poetisk sida av regnets förehavanden. Skillnaden mellan torrt och blött, liv och död. Människor som söker skydd under tidningar och träd. Vägar som förvandlas till pooler och städer som ödeläggs. En regnbåge i horisonten, och ett soffbord som flyter förbi. Vädret påminner ständigt om sin makt och oförutsägbarhet. Kvar står en liten pojke och hoppar i en vattenpöl.
”Titta mamma, jag plaskar!”
Den här veckan blir påfrestande. Enligt schemat jobbar jag redan sex dagar, men tack vare lite sjukdom har ett par av dem blivit förlängda. Och på söndag har jag hand om en trerättersmiddag för 32 personer. Moget. Fast sedan bär det av till Budapest med flickan. Det ska bli skönt, jag har trots allt inte haft så mycket ledigt den här sommaren, knappt två veckor.
Imorgon kliver jag upp klockan 0600 och har en arbetsdag på 11 timmar. Klockan är nu 0143. Hur tänkte jag där?
Av Jonas
1 september 2009 @ 1:45
