Nu är jag fast. Kontrakterad hotellkock fram till 22:a december. Och nej, jag längtar inte efter att jobba med julbord. December månad känns mer som en snigel på ögat än som något mysigt. Men det är ett jobb, och ett helt okej sådant. Jag gillar också att framtiden inte är satt i sten, att jag kan göra något annat nästan när jag vill, om jag vill. Variation är king.
Nattliga promenader
Natten är min vän. Jag vistas där ganska mycket när jag slutar sent från jobbet. Vi trivs tillsammans, jag och natten. Det finns en viss känsla av utsatthet att promenera under mörk himmel, något som också kan vara befogat om man befinner sig i mindre nogräknade områden. Utsattheten är dock inte särskilt åtråvärd. Nej, det är illusionen av frihet och vetskapen om människans litenhet som liksom kryper uppför axlarna och gör sig påmind. När natten infinner sig blir jag klarsynt och levande. Säkert inte mer än vanligt, men om jag mår bra av att tro det så kan det lika gärna få vara så. Att promenera genom en mörk och folktom stad är kanske inte så mycket en upplevelse som det är ett uppvaknande, det ger en ödmjukhet inför livet allt som hör till. Jag hoppas att vi kan fortsätta vara vänner även i framtiden, jag och natten. För jag trivs där.
Så, vad är det här egentligen?
Jag vet inte riktigt. Jag vet inte ens om man kan kalla det för en blogg, fast det kan man nog. Jag vet i alla fall att det är ett självändamål. Inte så mycket för bekräftelse, utan snarare för att avlasta och uttrycka. En direkt spegling av mina tankar och intressen. Såsom psykologi, filosofi, kläder, mat och skrivandet. Att göra detta som kille, att uttrycka sig i textform på internet kan säkert anses som lite löjligt och pretentiöst. Bloggandet är heller inget jag nämner för omgivningen om det inte kommer på tal av någon anledning. Annars förblir det en hemlighet.
Inte för att jag inte vill bli läst eller för att jag skäms, utan för att självändamålet uppfylls när jag klickar på ”Publicera”-knappen.
Låt mig inte bli för upphetsad nu, men…
…det kan vara så att jag har råkat få heltidsjobb fram till januari. Samt att min kära border har luskat reda på lite centrala lägenheter att välja bland. Fast jag vill inte ta ut något i förskott, så jag väntar med ostronen och nöjer mig med champagnen. Eller ja, egentligen är det ju ingen riktig champagne. Det är bara vin med bubblor i. Sådana där sköna, berusande bubblor.
Skärgårdsäventyr
I en värld utan asfalt flyter livet på som med en bokstavs talan. Det är öppet för alla, men ändå inte. Segelbåtarnas master speglas i vattnet, som finns där för att tjäna sina nyttjare. Som färdväg, som dryck, som badplats och energi. Till sjöss ljuder sången om frihet med en aria om rätten till sin egen grådassiga klippa. Dessa klippor är för övrigt ett tecken på att man har hittat rätt. Klipporna är skärgårdens underkläder, som ser till att hålla allt på plats. Det vackra ligger i nyckfullheten, som när solen möter regnet i en ohållbar kontrovers. Vattnets nyttjare innehar mer än sällan en svag doft av sprit, alltid utan ursäkt men alltid med en förklaring. Man glömmer det man borde minnas och blundar tills man inte längre ser.
The voice of the sea speaks to the soul. The touch of the sea is sensuous, enfolding the body in its soft, close embrace.
-Kate Chopin
Från Sverige till Sweden
Hej. Det här är egentligen ingen ny blogg, utan en fortsättning i annorlunda förpackning. Inte särskilt originell, men ändå ganska stilig. Den gamla trasmattan hittar ni här. Man skulle kunna hoppas att innehållet förändras till det bättre, men det tvivlar jag på. Kvalitet är ju bara tråkigt. Dessutom har jag för dålig disciplin.
