dear Sweden, i'm serious as cancer, when I say, rhythm is a dancer.

Systembolaget. Systembolaget är ett statligt företag som saluför allehanda drycker. Dessa drycker kan användas som bot mot åkommor såsom depression, blyghet, social fobi, tunghäfta, självbehärskning, skrivkramp och sunt förnuft.

Eventuellt kan dryckerna bidra till vissa bieffekter som till exempel huvudvärk, yrsel, illamånde, ångest, självmordstankar, dålig mage, försämrat balanssinne och vinballe.

Natten är min vän. Jag vistas där ganska mycket. Vi trivs tillsammans, jag och natten. Det finns en viss känsla av utsatthet att promenera under mörk himmel. Utsattheten är dock inte särskilt åtråvärd. Nej, det är illusionen av frihet och vetskapen om människans litenhet som liksom kryper uppför axlarna och gör sig påmind. När natten infinner sig blir jag klarsynt och levande. Säkert inte mer än vanligt, men om jag mår bra av att tro det så kan det lika gärna få vara så. Att promenera genom en mörk och folktom stad är kanske inte så mycket en upplevelse som det är ett uppvaknande, det ger en ödmjukhet inför livet och allt som hör till. Jag hoppas att vi kan fortsätta vara vänner även i framtiden, jag och natten. För jag trivs där.

Det spelar ingen större roll vilken dag det är eller vilka siffror klockan visar. Den enda fördelen är att det blir lite enklare att planera livet. För tillfället är det natt. Jag borde verkligen sova, men det är nu jag är som mest aktiv. Det är mycket lättare att slappna av när allt annat är tyst. Måndag är min enda lediga dag som är garanterad, annars jobbar jag. Dock endast över sommaren. Det går lika bra att dricka ett glas vin i ikväll och lägg lite extra tid på maten. Tyvärr är tid en bristvara. Jag har många idéer men är dålig på att strukturera mitt liv och mina tankar. Resterande del av året ser ut att bli det mest spännande och kreativa på länge. Till stor del lider jag nog av prestationsångest. Inför mig själv. Om jag ser till vad jag har och vilka möjligheter som finns borde jag vara ganska lycklig. Det är jag inte. Och det beror inte på att det är måndag. Jag har bara svårt för att vara nöjd.

Många veckor har passerat sedan sist. Skrivandet har blivit lidande medan matlagningen blomstrat. Jag har redan skaffat nytt jobb och klippt mig så det är bara självdisciplin som fattas. Att rätta till kragen lite. Det finns både idéer och tid, men jag har slut på ursäkter. Det spelar faktiskt ingen roll om det blir bra, har jag insett. Jag överlever ändå.

I Chile räddades 33 gruvarbetare efter att ha varit instängda i typ två månader. Istället för att dö, som många troligtvis var inställda på, blev dom världskändisar. Vilket jävla antiklimax. Ungefär en månad senare dog 29 gruvarbetare i Nya Zeeland.  Det finns ingen allsmäktig rättvisa, och ingen allsmäktig våg som balanserar upp alla ojämnheter i världen. Vi är alla, i olika grader, offer för de omständigheter som vi föds in i. Mycket går att förändra fast ibland är det inte så lätt. Bor man i Kambodja och lever på 3 kronor om dagen har man rätt att tycka synd om sig själv, men knappast tid till det. Man har rätt att tycka synd om sig själv även i Sverige, problemet är möjligen att vi har för mycket tid till det. Det går inte att jämföra vår situation med fattiga barn i Nigeria då vi har helt olika förutsättningar. Jämförelsen måste ligga i det som för oss samman, att vi alla är människor. I västvärlden hamnar det mänskliga oftast i skymundan till förmån för det materiella och ytliga. Egoism, girighet och grymhet existerar i alla länder världen över. Det är det som gör oss mänskliga.  På både gott och ont. Det går inte att ha någon förståelse för massvåldtäkter, massmord eller barnmisshandel. I det som gör oss mänskliga ligger tyvärr också det destruktiva. Våra egenskaper är minst sagt nyckfulla.

Jag vet bara att jag inte tror på någon skapare. Jag kan ha förståelse för att man söker sig till tryggheten i religiösa samfund, resten är för mig både en gåta och ett intressant fenomen. Samtidigt är det förstås tragikomiskt att vissa delar av mänskligheten har lyckats vända sin religion till något så otroligt negativt. Oväntat liksom.

Och i julas rånade två tomtar en högvakt. ”Men mamma, varför gjorde tomtarna så?”. ”Hur kan det finnas två tomtar?”. Stackars föräldrar. Det enda heliga vi har kvar är Arne Weise. Och han har sagt upp sig.

Jag har faktiskt ingen kalender. Ett nytt årtal innebär inte mycket mer än just ett kalenderbyte. Och kanske lite huvudvärk dagen efter tolvslaget. Jag valde att baka pizza på kvällen. Visst, det är tack vare invandrare som vi svenskar har så god tillgång på pizza. Men det är fan inte många av dom som kan göra det ordentligt. Capricciosa med blaskig tomatsås, smaklös ost, färdigstrimlad skinka och burkchampinjoner för 50 spänn?  Nej tack.

Nyårslöften är inget jag ägnar mig åt. Det är bättre att ta tag det man nu vill göra direkt, istället för att skjuta upp det. Jag säger inte att jag är bra på det, fast det är betydligt mer effektivt. Nya möjligheter och skeenden ploppar inte upp bara för att det blir ett nytt år. Det är så klart positivt om man blir hjälpt av att se varje år som en nystart. Problemet är att man lägger över ansvaret för vad som händer i ens liv någon annanstans. ”Nästa år blir det bättre”. ”Nästa år ska jag börja träna och sluta röka”.  Det kanske känns bättre för stunden, men i längden är det betydligt mer kraftfullt att ansvara för sitt eget liv och välmående.

Så var det dags igen. Att fira jul. Jag vet inte om jag brukar fira så mycket i ordets rätta bemärkelse. Åtminstone inte på julafton. Då handlar det mest om att ta det lugnt, äta lite mat, pilla på godiset och smutta på julölen. På juldagen händer det förstås att man blir glad i hatten. Men inte för Jesus skull.  Dock krävs det mycket för att juldagen ska bli lyckad. Allt som oftast får man, till följd av obefintlig planering, trängas på någon överfull nattklubb med idioter och dålig musik. För folk är ju idioter tills motsatsen bevisats. Som pricken över i träffar man en gammal klasskompis från högstadiet som undrar varför man inte pluggat vidare.

I mellandagarna håller jag mig enligt traditionen borta från butiker. Jag får bara lust att skjuta alla människor som blockerar min väg. Turligt nog kommer jag att vara sysselsatt med jobb och körskola. Om jag känner för det gör jag ett tafatt försök att ta tag i mitt liv.

I midnatsdimma en tomte trevar,
efter en smutt på glöggen står han nu och skrevar
En ung student med skägg och mask,
håller ett stadigt tag om liv och task
Strålar av hopp på marken falla,
en hejdundrandes jul, ja det förtjänar ni alla.

God jul!

Informationsstress hot mot hälsan. För mycket information att gå igenom och för många mejl i inboxen gör hjärnan trött : http://www.e24.se/toppjobb/balans/informationsstress-hot-mot-jobbhalsan_2478415.e24

Nu återstår två dagar med jobb i november. På söndag bär det av till Stockholm för en veckas praktik. Det är inte så lång tid men på sätt och vis tror jag att nästa vecka kommer att forma min framtid, till viss del. Jag är både taggad och nervös. Om det går bra kanske jag väljer att satsa på matlagning helhjärtat. Om inte kanske jag väljer en mellanväg.

Just nu vet jag inte om det är på grund av mitt nuvarande jobb som intresset sviktar. Det är inte kul att köra ut en tre-rätters buffé till 120 personer samtidigt som man förbereder en vanlig lunch till lika många. Det är inte roligt att behöva servera personalmat mellan 17-21 när man har en service att tänka på. Och det är inte roligt att servera färdig potatisgratäng och färdiglagad fläskfilé. Jag skulle utan problem kunna stanna kvar hela natten för att göra  allt från grunden. Men det finns inga resurser till det. Innerst inne ser jag mig som passionerad, även om det inte märks utåt.  Jag vill inte servera mat som jag inte kan stå för. Ändå är jag tvungen att göra det nu. Man finner sig i det till slut. Vissa dagar kan jag ärligt säga att jag inte bryr mig  Ibland är det trots allt jävligt roligt i alla fall. Annars hade jag inte stannat.

Nästa vecka är alltså något av en milstolpe i min karriär som kock. Innan jag påbörjade min kockutbildning för två år sedan hade jag på sin höjd lagat köttfärssås med färdiga kryddor och kokat spaghetti. Jag har fortfarande svårt att förstå att någon överhuvudtaget vill anställa mig som kock. Troligtvis har jag grovt överskattat de färdigheter som behövs i yrket. Samtidigt inser jag hur mycket det finns kvar att lära sig.

Om det går bra kanske jag uppdaterar här. Om inte blir jag sur och bitter. Mer än vanligt.

Tiden är för mig inget annat än ett sätt att hålla reda på var jag befinner mig i livet, och hur långt det är kvar ungefär innan allt skiter sig. Begreppet är kantat av filosofiska frågor och paradoxer, men i all sin enkelhet så finns tiden där i vårt medvetande. Tid är inget man tar, den fortsätter ändå. Däremot väljer vi att disponera tiden, lite som vi vill och lite som vi känner oss tvungna till. Tiden hjälper oss att orientera mellan då, nu och sedan. Ibland tappar man bort sig, och ibland tycker man att fan, går inte klockan i mitt rum mycket snabbare än alla andras? Så är det givetvis inte. Min lista över saker som jag borde göra råkar vara ganska lång just nu. Känslan av att vissa dagar går upp i rök är inte rationell. Antingen har vi haft fullt upp. Eller så försöker vi hitta en ursäkt till att vi inte har åstadkommit något. Imorgon hoppas jag att det beror på det förstnämnda. Gårdagen har redan passerat, och är således numera en del av det som har varit och som aldrig kommer tillbaka. Inte här, och inte nu, utan endast i våra medvetanden. I det som gör oss unika och sårbara.